Americans - hatten av Fernando!

  Då var det dags igen och idag ska amerikanerna höjas till skyarna för någonting som de är extremt duktiga på. Jag kan med säkerhet säga att jag vet att ni känner igen er i följande situation. Ni är på en fest. Du är inte alls ny i sammanhanget utan känner de flesta. Men där  finns ett par nya ansikten. Du hälsar artigt och berättar vad du heter. Så gör även det nya paret som sitter fast i din hand. Så fort din hand släpper taget om den andre så börjar du fundera. Vad var det han sa att hette nu igen. Troligtvis får du även sitta bredvid båda dessa  nya ansikten hela middagen. Det spelar inte så stor roll vad ni pratar om för det enda du funderar över är hur du ska kunna lista ut vad dina nya vänner heter. Nu har det ju gått för lång tid för att fråga. 
  Det här händer inte i det här landet. De är fantastiska på namn. Man träffar en helt ny person för första gången och sen kan det går flera dagar, de har elefantminne när det gäller namn, de kommer ändå ihåg vad man heter. Det spelar ingen roll om det är på fest, i mataffären eller på gymet. Man får ju lite dåligt samvete när man själv knappt vet vart man träffats.
  De gör en smart grej också som jag tycker är väldigt trevligt. I affären till exempel, eller butiker där man betalar med kort, så tittar de vad man heter och säger något i stil med "Thank you Sebastian" eller "Mr Tajländer, have a nice day". De använder helt enkelt ens namn mycket mer än i Sverige. Man hajar nästan till, varje gång en helt okänd människa vet vad man heter.
  Som idag till exempel, var jag och hälsade på Emily på jobbet. Den första jag stötte på i butiken var en kille som jag hälsade på sist jag var där, för typ fyra dagar sedan. Han gick med bestämda steg rakt fram till mig och sa: "Hey, Sebastian, right? Are you looking for Emily?" Jag själv började så klart ursäkta mig direkt: "I´m sorry, I don´t remember your name."
  Så hatten av till alla amerikaner och Fernando! ...eller var det Geraldo..?