Americans

Det här blir mitt första i vad jag tror kan komma att bli en rad av inlägg om skillnader mellan svenskar och amerikaner. Eftersom jag läser kritiskt tänkande i filosofin just nu tänker jag formulera denna första skillnad som en tes: 


T: Amerikaner är mer benägna än svenskar att prata med främmande människor.


Som belägg för denna tes ska jag berätta en liten historia.
  I förrgår tog jag med mig ett lass tvätt till närmsta laundromat. För er som aldrig sett en amerikansk film kan jag berätta att här tvättar man inte i sitt eget hus utan man hamstrar quarters under veckan som går och tar med tvätten till en liten butik med tvättmaskiner och torktumlare uppradade utmed väggarna och tvättar där tillsammans med andra vilt främmande människor. 
  Vår närmsta ligger bakom en liten asiatisk restaurang och jag tror att laundromaten har samma ägare. Mycket trevliga, tror jag, för jag förstår inte vad dom säger och det verkar inte amerikanerna göra heller, men det är en annan historia. I förrgår var det ganska tomt där inne, bortsett från en medelålders dam, en man i ungefär samma ålder och tre unga grabbar. Jag satt och läste och filosoferade om döden och livets mening och tjuvlyssnade bara sporadiskt till de unga grabbarna som ganska högljutt förbannande sina föräldrar för att de fått för lite pengar för någon hemsyssla de utfört eller så. Jag vet inte riktigt.
  Kort efter grabbarna gått satte det igång. Jag tror verkligen att han menade allvar när han sa till mig att han försökt hålla munnen stängd men det tog inte mer 30 sekunder innan han påbörjade sin föreläsning som sträckte sig från dagens ungdomar, genom de förfallande skolorna till gamla borgmästare och deras gärningar, vilket i sin tur ledde vidare från Jesse Jackson, som själv var rädd för svarta människor när han såg de på gatan, till den utbredda rasismen i dagens USA, till amerikanske historia och hur landet är uppbyggt av tjuvar och banditer eftersom det var dessa som engelsmännen skickade med fartygen och droppade av på den här kontinenten. Det fortsatte därifrån till hans egna rädsla och förakt mot svarta människor i allmänhet (behöver jag tillägga att han själv var svart?) och landade i att poliserna inte gör någonting för att motverka den ökade ungdomsbrottslingen och att dessa ungdomar som nu precis hade lämnat rummet var på väg ut för att råna och troligtvis skjuta någon på en bakgata där poliserna inte vill patrullera. Han öppnade det mycket känsloladdade talet med ett citat från en serie som tydligen visas på Cartoon Network och avslutade med de bevingade orden: "Just shoot them allready", syftande på de unga grabbarna. På vägen lyckades han också uttrycka sin avsky för "city workers, because they never do anything", varpå kvinnan i rummet tittar ut från sin maskin i andra änden av rummet och hojtar: "I´m a city worker!"
  Jag lyssnade intresserat på hela föreläsningen innan jag tog min nytvättade tvätt som jag under tiden jag lyssnade hade hunnit vika ihop i fina högar och gjorde mig klar att gå. "I´m Joe by the way. Nice to meet you. I´m gonna let you go now." 
  Jag har ingen aning om hur mycket av det jag fick höra som var sant, eller vettigt, eller trovärdigt. Men det mest intressanta med hela situationen var att jag gick därifrån och tänkte: "Joe. Trevlig prick det där!" 
  Nu sitter jag mest ock tänker hur det ser ut i svenska tvättstugor med grannar som gärna smyger in i tvättrummet för att boka tid utan att tända lampan i hallen så att personen i torkrummet inte ska märka att det är någon där.