Ljuset i slutet av tunneln?

Tänk er att ni under trettio års tid har slitit för att uppfostra fem barn med allt vad det innebär. Oroliga nätter, skjutsa till skolan (för de yngre i alla fall), skjutsa till träningar, laga mat, sena nätter på jobbet för att kunna försörja de hungriga tonåringarna och betala för utlandsresor, julklappar, musikinstrument och annat som barnen bara måste ha. Men sen helt plötsligt börjar det vända lite. Barnen blir äldre och börjar försörja sig själva, skaffar utbildning och jobb och en efter en börjar de små fågelungarna lämna boet för att pröva sina egna vingar. Huset, som tidigare varit hem för fem barn börjar tömmas på folk och snart är tre våningar på tok för mycket och kan bytas mot en enda. Oj, vilken grej! Det tar ju bara en timme att städa hela huset tänker man och vad billigt det blir att köpa mat bara till fyra.

  Tro det eller ej men till slut står man inför en situation där man tänker något i stil med att "vänta lite, i höst kommer det ju bara att vara vi två". Det måste ju vara oundvikligt att börja fantisera om vad man ska göra med all tid. Kanske kan man åka på en weekend till Milano? Bara sådär. Varför inte? Och fjärrkontrollen till teven. Den kan man lägga beslag på utan att någon börjar skrika om fotboll och desperate housewives. Oj, vad skönt det ska bli med lite lugn och ro. 

  Då plingar det till på Skype. Det är Sebbe, 28 och gift. "Kan jag bo hos er ett tag?"

Förlåt...