Urban Adventure

Idag bjöd stora staden på en riktigt lång promenad i solen. Värmen har inte riktigt letat sig hit än, det är ju faktiskt bara februari, så det var bara att dra på sig varma jackan och solglasögonen och ge sig ut. Vi hade två mål i sikte. Det första var semlor. Det andra var Central Park.
  First things first. Om man vill ha tag i semlor i New York så finns det, så vitt vi vet, bara ett säkert kort i "närområdet", nämligen Svenska kyrkan. Första etappen blev alltså från 10th avenue mellan 27th and 28th street upp till 5th avenue, 48th street. Ni som är bra på matte räknar snabbt ut att det är ca etthundra kvarter att gå ((10-5)x(48-28)=5x20=100). Ni som tittar på en karta tror att det inte är så långt, men jag ska sätta det lite i perspektiv. I förrgår träffade vi en man som suckade högt och ojade sig när vi sa att det bara var en tiominuters promenad till Time Square. Det var tio kvarter och han tog tunnelbanan.
  Alla som varit New York vet att det inte är så lätt att promenera effektivt i stan. Det finns så himla mycket att se, så många butiker man vill in i, så mycket folk att väja för, mode, sportaffärer och märkesparfymer. Men vi var fullt fokuserade på semlan och ångade på bra. Vi susade förbi GANT, vände inte på huvudet åt Urban outfitters, American Eagle väckte vår nyfikenhet, men vi duckade och allt såg bra ut ända tills våra blickar oundvikligt fastnade som flugor i smöret. En Food Market! Vi försökte stå emot men sögs in genom svängdörrarna (som hela tiden stannade eftersom tjejerna framför inte förstod att svängdörrar gör så om man tar i dem och försökte trycka sig in) som makaroner i en dammsugare. Det var kört och vi hade ingenting att sätta emot.

  Efter att ha beundrat alla fina juicer, nötter, frukter och ostar gick vi vidare. Den här gången tog vi oss hela vägen fram till Svenska Kyrkan utan några fler stopp. Jo, förresten, ett kort stopp blev det utanför en kyrka som hade satt upp massa band i guld och blått och grönt, vilka representerade kyrkans böner för alla amerikanska soldater, afghanska soldater och civila och deras familjer som stupat i Afghanistan. Man bad för alla dessa människor vid namn under söndagens gudstjänst.   
  Äntligen! Nu var det dags för säsongens första semla. Det är något speciellt med första semlan när man är svensk, eller hur? Och än mer speciellt blir det när man vet hur sällsynta de är när man är utomlands, till exempel i New York. Vi klev in i lokalen och plötsligt var hemma i Sverige. I missionskyrkan vid Sollentuna Centrum närmare bestämt, ca 1992. Det var någonting med den där lukten, den där filtmattan, de där trästolarna och den där röda saften och pumptermosarna med kaffe som tog en tillbaka. Mysigt!

  Men hur var semlan då? Jodå, den var helt okej. Det var ingen Ibra som snurrade upp fyra backar eller drog en stenhård trettiometers frispark upp i nättaket. Men det var en fin semla. En Markus Allbäck. Rätt man på rätt ställe. En bredsida förbi målvakten efter en genialisk frispelning av Henke Larsson. Men den satt där den skulle!


Ibland blir man lite förvånad över hur hjärnan kan spela oss ett spratt. Vi har varit här i nästan fyra veckor, tror jag, och i stort sett varje dag har vi sagt att "i morgon måste vi gå till Central Park". Idag lyckades vi äntligen men det blev nog inte som vi föreställt oss. Det är nämligen så att träden i Central Park tydligen inte har några blad på vintern. Gräset är inte grönare och folk ligger inte och solar i februari. Det var en tanke som slog oss när vi var tre kvarter ifrån att ta av oss till shorts. Vi hade båda den tanken att det borde se ut som det gjorde sist när vi var där 2009, i juni.
  Oavsett vilket så måste jag säga att det var förlösande att bara komma mer än tjugo meter ifrån ett stort hus. Att kunna svänga lite på armarna och andas luft som inte luktar avgasrör. Det var vackert, även om det inte var grönt. Och på vägen ut såg vi faktiskt två grabbar som kastade frisbee. Den ena hade faktiskt ingen jacka på sig. 

  Okej, våra mål för dagen hade uppnåtts. Vi hade gått till Svenska Kyrkan, ätit semla och andats i Central Park. Det tog hela förmiddagen och nu återstod bara att gå hem igen. För omväxlingens skull tänkte vi att vi skulle gå utmed Hudson River tillbaka men det visade sig svårare än vi trott att komma ner till vattnet, men det gick till slut. 

  
Det är något speciellt med vatten.