Älska att sakna

  Nu var det länge sen jag skrev något här. Jag kom tillbaka till Sverige och Sollentuna för knappt tre veckor sen och det har krävts en omställning vill jag lova. Det var ingen mjukstart direkt. Från att ha levt helt utan veckodagar och fasta tider i tre månader till att komma hem och börja jobba heltid samtidigt som man pluggar heltid på distans. Det är två olika världar. Men jag är glad och tacksam över att dom ville ha tillbaka mig på jobbet och det var fantastiskt kul att komma tillbaka och träffa alla igen.

  Men tiden går fort som sagt, i alla fall i efterhand, vilket är lustigt för när jag satte mig i taxin på väg till Newark airport för tre veckor sedan så kändes det som att tiden jag hade framför mig skulle bli den längsta någonsin. Hur skulle jag klara mig över en månad utan min fru? Vi har varit i från varandra förut i längre perioder men det här var annorlunda. Nu var det inte Oslo och en knapp timmes flygresa och komma hem på helgerna. Nu var det Stockholm - New York. Och jag måste säga att varje liten sekund som gått sedan den taxiresan har känts lång. Det har varit tungt. Det är tungt att sakna någon så mycket. Men nu har vi ändå tagit oss över krönet och det börjar rulla lite lättare, för nu är det bara en vecka kvar. Och en vecka känns faktiskt inte så lång. Det är som att man stått och tittat bakåt för att sista gången vi sågs, den stunden, har känts närmare, men att jag nu kan blicka framåt och längta lite mer än jag saknar. 

  Hur tungt det än har varit så är jag glad över att det har varit det. Jag är tacksam över att dagarna har gått långsamt, att det har känts tomt i sängen när jag gått och lagt mig på kvällarna och att jag haft svårt att koncentrera mig på plugg och jobb eftersom jag hela tiden har haft mina tankar hos dig i New York. Men jag är ännu gladare över att bilden av dig i regnet utanför vår lägenhet håller på att bytas ut mot en av dig och mig på Arlanda flygplats en solig vårdag, och den närmar sig.