Igår var det dags att lämna New York efter att ha tillbringat 90 fantastiska dagar där. Det var inte så lätt att lämna sin fru kvar i regnet och kliva in i taxin. Det kändes lite som en sorglig filmscen om jag ska vara ärlig. Nu är det bara att börja räkna ner dagarna.
Tanken var att jag skulle åka med 19-flyget via Oslo och vara framme kl 10.15 på Arlanda. Nu sitter jag i Munchen och klockan borde väl vara runt 14.00 snart skulle jag tro. Men ärligt talat, jag har ingen koll alls känns det som. Mina klockor står på Eastern time fortfarande, 7.44, och i Munchen är hon snart 13.00. Det senaste dygnet har gett mig nästan en hel timmes sömn sen jag gick upp ungefär vid den här tiden i går morse.
Men vad i hela friden gör jag i Munchen? Jo, det första jag fick se när jag skulle checka in var en stor skylt: Flight SK809 to Oslo Cancelled. Jaha, tänkte jag och ställde mig i anvisad kö som i alla fall inte var speciellt lång. Tyvärr visade den sig vara betydligt långsammare än man kunde vänta sig av en så kort kö och tre och en halv timme senare hade jag blivit ombokad och förvisad till en ny, men dock mycket snabbare, Luft Hansa-kö.
Medan jag stod där i kön och hungrade roade jag mig med det enda jag kunde, nämligen att studera folks beteenden och jag visste till slut inte om jag skulle skratta eller gråta. Folk beter sig så lustigt, speciellt i stressade situationer. Jag ska måla upp en liten bild för er. Ni har nog alla sett dom långa slingrande labyrinterna, avgränsade med blå band. I slutet av själva labyrinten stod en skylt som berättade att alla som skulle åka med flight SK809 skulle stå i den kön. Skylten hade också en pil som visade var man skulle stå. Och det säger sig självt att allteftersom kön fylldes på, slingrades den bort från det avgränsade området och slutade liksom i något som mer liknade en vasaloppsstart. Jag själv tyckte inte att det var några som helst tvivel om att klumpen var slutet på kön, men det tyckte visst de flesta andra, för varannan person som hittade kön verkade rätt säkra på att den började någontans i mitten, vid skylten. Och det hade ju blivit ett kul inlägg på bloggen att kriva om amerikaner som inte kan stå i kö men det går ju inte eftersom kön var full av skandinaver med splitter nya converseskor.
Men det var inte det enda häpnadsväckande beteendet. För att komma till slutet av kön blev man till slut att ta utevägen eftersom det blev så trångt i väntsalen. Men att gå den vägen visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom det bestod av ett fruktansvärt hinder. En automatisk svängdörr! Dessa dörrar hade stora fina skyltar som vädigt pedagogiskt, både med text och illustrationer beskrev hur dörrarna stannade om man rörde vid dem. Men stressade människor använder inte alltid alla hjärnhalvor och det har ni aldrig sett stressade människor fastna i en svängdörr så har ni missat något. Det var som dolda kameran. Jag vet inte hur många som fastnade och sen inte hade tålamod att vänta de tre sekunder som behövdes för att dörrarna skulle börja gå igen. I ställer tryckte de sig ut lite smidigt med resväskor och vagnar och allt. Det var mycket underhållande.
En annan intressant sak när man står i kö och som man ofta råkar ut för är när personen bakom går framåt trots att man själv står till. Det är som att de vill stå på ens hälsenor. Jag förstår det inte. Ser man inte att det är stopp. Ingen framför rör sig, ändå tänker personen i fråga att “nä, nu är det dags att röra lite på sig.”
När vi hade stått i ungefär en och en halv timme började det hända något. Personalen började tycka att det skapade problem att folk inte kunde komma fram i gångarna ordentligt när de blockerades av stressade skandinaver så de började prata om att öppna nya labyrinter. Helt plötsligt blev hela kön som en flock nervösa gnuer. Med flackande blickar och spetsiga öron stod alla på helspänn och höll utkik efter en lucka någonstans. Det var precis som på ICA när någon öppnar en ny kassa. Tyvärr blev den främre halvan av kön mycket besviken när de insåg att den nya labyrinten inte forkortade deras väntetid utan bara delade kön i två delare till fördel för den bakre halvan som nu fick sin kö halverad framför sig. Vi fick den också halverad men bakom oss. Detta tyckte många var väldigt orättvist.
Utöver detta var det en hel del småtjafs och dåliga ursäkter som man fick höra under de där timmarna i kön. “Nej, men alltså jag stod här, men jag var bara på toa och mina kompisar och deras hund var ute innan de kom in och de skulle hålla platsen här till oss och vakta våra väskor som vi hade med oss men som dom hade lämnat innan.” Mycket sånt var det.
Hursomhelst. Väl vid gaten visade det sig att planet till Munchen var lite försenat och då valde folk att flocka sig vi ingången precis innan boardingen skulle börja och så var det igång igen. Naturligtvis tog det då ytterligare lite längre tid innan vi lyfte eftersom de som skulle boarde först, till exempel mammor med barnvagnar och gamla tanter i rullstol inte kom fram ordentligt för att de inte kunde tränga sig genom gnuhjorden.
Man upphör aldrig att förvånas över hur folk beter sig. Men jag är glad att jag hade något att göra medan jag väntade.
45 minuter till boarding för flight till Arlanda, Stockholm. Bäst att jag går och ställer mig vid utgången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar