Americans Part II

  Då var det dags igen! Andra delen i min följetång om märkbara skillnader mellan  svenskar och amerikaner. Ni som känt mig ett tag kommer nog att känna igen en del av mina resonemang (eller mitt gnäll om ni så vill) och några av er har säkerligen tröttnat på dem också. Men jag tänker skriva ändå eftersom ämnet ligger mig så varmt om hjärtat. Temat för det här inlägget är nämligen idrottsmentalitet.
  Igår kväll tog jag en sväng ut till Brooklyn för att träna lite volleyboll. Jag har ju haft ett lite längre uppehåll nu så jag var riktigt sugen. Samtidigt hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Kevin, en kille från Trinidad som håller i beachträningarna på Chelsea Piers, hade bjudit in mig för att träna med hans lag. Jag hade aldrig sett honom spela, är inte så insatt i alla ligor som finns i den här stan och visste inte alls vilken nivå det var på laget. Ändå kunde jag inte låta bli att hoppas på en riktigt bra, svettig träning med tufft motstånd och stora bollskickliga sluggers på andra sidan nätet.
  Första timmen var katastrof. Vi började med lite kontrollövningar, tråkiga som alltid men ack så nyttiga. Det var inte en boll som satt där den skulle. Vi skulle klara hundra bagger och hundra fingerslag i en byta-kö-övning med fyra fasta punkter och ett fast fönster. Det var kaos. Alltsom oftast gick bollen till fel ställe, och de gånger den hamnade rätt var det allt annat än kontrollerat. Ännu värre var det när bollen skulle slås över nätet, diagonalt, på kompisen på andra sidan. Bollkorgen var tom på en minut. Jag hade fått träningstiderna av Kevin. Vi skulle hålla på i tre timmar och efter en halvtimma tänkte jag: "Vilken mardröm. Hur ska jag orka stå ut i två och en halv timma av sånt här?" 
  Och jag vet, de är inga proffs. Och jag säger inte att svenska spelare jag har spelat med alltid har den bästa kontrollen, men det här var under all kritik. Jag började till och med fundera över hur jag skulle säga till Kevin att "tack för att jag fick komma men jag vet inte om det här är något för mig. Du vet inte om det finns bättre lag som söker spelare?" Men efter en timme ungefär hände någonting och det är här jag vill peka på en skillnad i mentalitet hos amerikanerna. Vi skulle nu börja räkna poäng. Det var som om tolv helt nya grabbar klev in på plan. Vilket ös! De slet som djur! Varenda boll var på liv och död. Jag trodde inte det var sant. Vad hände? Tolv hungriga vargar som slet och rev i allt som kom i närheten. Fortfarande inte vackert, verkligen inte något tekniskt briljerande, men det funkade. Det small i backen från alla håll och jag tror inte att jag såg någon enda spelare som inte någon gång låg på marken och sprattlade efter en boll som precis varit utom räckhåll. Det var häftigt och väldigt annorlunda. Den tekniska nivån på volleybollen i elitserien i Sverige är betydligt högre än den jag såg i går ute i Brooklyn, men jag är övertygad om att det laget jag tränade med igår skulle innebära en stor utmaning för många svenska elitserielag. Det ska tilläggas att de hade ett par killar i mitten som bankade boll rätt bra faktiskt. Det var skitkul!
  Som sagt, ni som har känt mig ett tag är trötta på mitt tjat om inställning på plan och inställning till det man gör på träningarna och så vidare men jag tror att det spelar stor roll. De här killarna är uppväxta med att det spelar roll om man vinner eller förlorar. Jag är övertygad om att det hade sett likadant ut i Brooklyn om vi hade slängt in basketboll eller en fotboll, så länge vi sagt att det är match, vi räknar poäng. I Sverige vinner alla jämt och alla är lika bra hela tiden och med den inställningen går mycket av det här förlorat. Det blir väldigt tydligt när man jämför de flesta av de lagkamrater jag har haft i Svenska lag med killarna jag tränade med igår.
  Jag tror inte att inställningen kan göra allt och man vinner inga mästerskap enbart på attityd. Det måste finnas talang, det måste finnas finess och kreativitet, men jag tror att mellan två hyffsat jämnstarka lag är inställningen det som i slutändan avgör. 
  Den attityden jag fick uppleva igår är något som jag har saknat i nästan alla lag jag har spelat i och när jag gick hem från träningen igår (jag ska tillägga att vi drog över tiden och tränade i fyra timmar) inte kunde låta bli att fantisera lite om hur långt vi kunnat nå ett par säsonger med de uppställningar vi haft om vi bara hade kunnat kombinera vårt tekniska kunnande med en känsla av att "vi vägrar att förlora", eller kanske ännu hellre "vi älskar att vinna!" Det är ingenting som man bara kan plocka fram när man behöver det. Det måste börja  på träning och nötas in som en självklar del i ett lag för att få effekt.