Supporterkultur

Har du varit på en hockeymatch i Sverige någon gång? Ett fullsatt globen under ett derby mellan AIK och Djurgården kanske? Har du lagt märke till folk runtomkring dig när du sitter och försöker nå fram till din kompis med en taktisk analys av hur AIK borde byta eller desperat försöker nå fram med dina pushande hejarop? Jag antar det för de är svåra att missa. Var tionde stol är beslagtagen av någon lite för berusad person som inte ägnar själva spelet en endaste tanke. De är alldeles för upptagna med att skrika könsord åt domaren, eller förolämpa motståndarlagets stjärnas mamma, eller förklara vilken sexuell läggning motståndarens målvakt har och på andra sätt göra sig själva till åtlöje och sno åt sig uppmärksamhet från det som faktiskt betyder någonting på riktigt inne på arenan. Ishockeyn.
  I fredags fick jag uppleva någonting helt annat. Jag var på en NHL-match i Prudential Center, New Jersey och såg New Jersey Devils förlora mot Vancouver Canucks med 1-2. Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon hockeyfantast (vilket inte betyder att jag hatar hockey mamma) och hänger inte alls med i svängarna i NHL. Jag kan inte alla spelare eller vem som är het just nu. Men jag älskar idrott i alla dess former och jag måste säga att det här var något helt annorlunda än en svensk elitseriematch. Rinken kändes ännu mindre än på tv, spelarna kändes större, tempot var högre och spelarna agressivare. Men det som gjorde störst intryck på mig var något helt annat. Stämningen. 
  Det är svårt att beskriva en stämning för att det är alltid svårt att sätta fingret på något som man har en känsla av, men jag ska göra ett försök. Arenan är ganska nybyggd och tar ca 19000 personer. Det var i stort sett fullsatt och inte helt oväntat en övervägande majoritet av röd/vita Devilströjor i publikhavet. Men ändå förvånansvärt många blå/vita Canuckströjor, utspridda, två här, tre där, en där borta, fyra lite längre bort. Inte i en klunga, avspärrade från övriga supportrar, instängda tillsammans som djur på zoo, utan som en del av publiken. Det var faktiskt inga avspärrade områden alls på hela arenan. Det var inte flera olika publikgrupper. Det var en stor publik. När Devils tryckte in 1-2 i slutet av andra perioden exploderade arenan. Måltutan dånade och publiken fullkomligt vrålade. Hela kroppen vibrerade. Men domaren var inte säker på om målet var riktigt. Det kunde ha varit en skridsko som styrde in pucken i mål och han var tvungen att ringa. Efter några tysta, nervösa minuter var det dags igen. Domaren blåste och signalerade för mål och arenan exploderade igen.
  Efter matchen var det dags att besöka herrarnas innan vi lämnade Prudential Center. Vid urinoarerna bredvid mig stod två grabbar och diskuterade matchen. Den ena i röd Devilströja och den andra i vit Canuckströja. Devilsmannen stod och berömde Canucks förvarsspel. "One of the best teams in the leauge to kill penalties, that´s for sure". Canucken höll med och samtalet gled på något sätt över till att handla om hur hockeytokigt Kanada är och Canucken säger något i stil med att "people in the US seem to think that canadien parents put a stick in their children´s hands as soon as they are borned. That´s actually true!" Det tyckte de båda var mycket roligt. Hela arenan bubblade av någon slags familjär stämning. En känsla av att alla var där för att titta på hockey. 
  Naturligtvis var det andra faktorer som bidrog till den härliga stämningen. Musiken, trevliga publikvärdar, Devils maskot , flottiga pizza slices med pepperoni och faktiskt den toala avsaknaden av poliser. Jag såg inte en enda. 
  Det var min första NHL-match som jag upplevde live, på plats, och jag hoppas att det inte var den sista. Helhetsintrycket av min första NHL-match blir 6 sneakers av 7 möjliga, ett mycket bra betyg! Tack David för en mycket trevlig kväll och en fantastisk idrottsupplevelse!