En katt bland hermelinerna

Så har dagen äntligen kommit! Det du just nu läser är inget annat än historia som skapas när jag nu tågar in i 2000-talet och bloggvärlden på riktigt. Allt som krävdes var en flytt över Atlanten från den trygga tillvaron i för mig välkända förorten till den för de flesta andra välkända världsstaden New York.
  Vem hade trott att jag skulle hamna här? Min vackra fru har så länge jag kan minnas pratat om den här tiden, om hur hon vill uppleva att bo någon annanstans, plugga utomlands, USA, inget konstigt med det. Men när vi på allvar tog tag i drömmen så sa jag: "Det är klart att jag följer med dig. Bara det inte blir New York." Jag har varit i New York ett par gånger tidigare. Senaste gången var 2009. Det besöket varade i fyra hela dagar och jag var helt slut efter det. Jag kunde inte se mig själv i den här stan överhuvudtaget. Kom ihåg, jag har alltid tyckt att Stockholm har varit för stort. Jag drar mig för att sätta mig på tunnelbanan och åka in till stressen, bilarna, höga hus och trängseln. Jag menar, jag trivdes i Falköping! Jag har nästan haft lite dåligt samvete inför alla man pratar med som så länge drömt om att få bo här men av olika anledningar inte haft möjlighet.
  Men under höstens gång har jag ändrat inställning till det hela. Jag har valt att se det som en utmaning och ett stort äventyr och sakta men säkert blev jag mer och mer taggad. Det man ångrar allra mest är ju allt det som man inte gjorde, eller hur?
  Vi har nu bott här i knappt tre veckor och jag måste säga att jag smälter in bra, trots att mitt mitt umgänge för tillfället saknar riktiga New Yorkers som kan agera modeller för hur man beter sig i den här stan. Det närmaste man kan komma är väl än så länge Nelson, en av de personliga tränarna på gymet. Jag kände mig nästan inte alls bortkommen när han hälsade på mig med ett handslag som innehöll fler enskilda moment än The Giants taktikbok. 
  Lika hemma kände jag mig i dansstudion i onsdags kväll när jag tillsammans med 15 unga collegetjejer och tre andra minst lika, om inte mer feminina grabbar, klev in på hip hop funk klassen, iklädd mina tighta volleybollshorts och turkosa strumpor (hade glömt packa träningsstrumpor). Jag satte alla stegen men mina höfter rullade inte riktigt lika mjuk som alla andras. 
  Till och med Starbucks kändes riktigt mysigt en kväll när jag satt ensam med min laptop och en dricka som jag inte kan namnet på längre och blickade ut över alla människor och neonljus och tänkte: "Jaha, vad gör jag nu då?" 
  Men allra minst bortkommen kände jag mig nog i går kväll när jag fick se en glimt av det trendiga partymodeNew York. Jag stod utanför Milk studios och väntade på Emily som jobbat lite på någon modeshow när partyfolket började strömma ut. Höga klackar, pälsar, fina kostymer you name it! Inget som jag inte sett förut, men ändå helt annorlunda. Svårt att förklara. Där stod jag i mina Leejeans från Carlingsrean och pappas gamla Stenmarksmössa. När jag sedan hittat Emily drog vi vidare till Church Street där någon Isländsk fotograf hade någon slags installation tillsammans med någon modedesigner. Vi kliver in i rummet som hade varit som vilket annat stort tomt rum som helst med kala vita väggar om det inte vore för alla förstorade foton på väggarna, tre uppklädda skyltdockor på rad mitt i rummet och, naturligtvis, allt folk, den ena hippare än den andra. En helt annan typ av hip jämfört med folket utanför Milk. Var och en hip på sitt eget unika vis. Svårt att förklara. Ingenting jag inte sett förut, men ändå helt annorlunda.
  Som sagt: Nya utmaningar, nya äventyr, varje dag. Och jag gillar det!