Bread, ham, cheese in toaster oven. Cooked eggs sliced on top. KAVIAR. Delicious.
onsdag 29 februari 2012
Our second visit from out of town.
Last weekend our good friend David was here in the city and we got to spend our Saturday with him. We met up at the Barnes & Noble on 5th Avenue after Seb and I had wander around the bookstore waiting for David to wake up. I was starving so lunch was the first thing on the list. I have heard about this place called Shake Shack that is supposed to have fantastic and greasy burgers. I was curious what all the fuzz was about so we walked over to the closest one. It was a LONG line outside, so we decided not to go there. And I am still curious to know exactly how fantastic those burgers are!
Finally we found a place to have lunch, a really nice little bar with delicious hamburgers and shakes. The mandatory basketball on the TV screens of course.
After lunch we walked down to our apartment to show and tell about our new lifestyle, the american living. Not to much complaining from Davids part on the stair climbing workout so that gave him plus point! And he had also brought with him the Kalles randiga that Seb had gotten from work so I was drooling just thinking of the egg sandwich I would have later in the evening. Major plus points David!
Next thing on the to-do list was shopping. Not for us but for David. So we tagged along giving advice on the latest trends and picking out items that will be hot this summer.
After a few hours of walking and shopping we really were ready to fika. Up and down the avenues we went looking for Crumbs. We found two but none of them had seating. Desperate for some sugar we finally saw a Starbucks with a fairly short line. But as we stood there we felt that something was wrong. Yes they do have a lot of sugar at Starbucks, but the sugar we were craving for was frosting. And frosting you are most likely to find on cupcakes. We left our spot in line and took one last chance at finding something better. We were so lucky that day because just a block up the street we found a Crumbs! A Crumbs that was empty and with seating! So we took the mandatory 15 minutes to decide on the flavors and then enjoyed true americanism.
David in our apartment.
Most comfy couch ever in AE at Union Square.
Raspberry Swirl and Cookies and Cream.
Thank you for getting us addicted Katie!
Half way there...
Interesting discussions.
So over all it turned out to be a really nice day. We walked over 4 km and next time we will be ready to try the 1000+ calories Strawberry Chocolate Cheesecake cupcake. Are you understanding that it is 1000+ calories in a single size cupcake! Crazy!
tisdag 28 februari 2012
söndag 26 februari 2012
Supporterkultur
Har du varit på en hockeymatch i Sverige någon gång? Ett fullsatt globen under ett derby mellan AIK och Djurgården kanske? Har du lagt märke till folk runtomkring dig när du sitter och försöker nå fram till din kompis med en taktisk analys av hur AIK borde byta eller desperat försöker nå fram med dina pushande hejarop? Jag antar det för de är svåra att missa. Var tionde stol är beslagtagen av någon lite för berusad person som inte ägnar själva spelet en endaste tanke. De är alldeles för upptagna med att skrika könsord åt domaren, eller förolämpa motståndarlagets stjärnas mamma, eller förklara vilken sexuell läggning motståndarens målvakt har och på andra sätt göra sig själva till åtlöje och sno åt sig uppmärksamhet från det som faktiskt betyder någonting på riktigt inne på arenan. Ishockeyn.
I fredags fick jag uppleva någonting helt annat. Jag var på en NHL-match i Prudential Center, New Jersey och såg New Jersey Devils förlora mot Vancouver Canucks med 1-2. Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon hockeyfantast (vilket inte betyder att jag hatar hockey mamma) och hänger inte alls med i svängarna i NHL. Jag kan inte alla spelare eller vem som är het just nu. Men jag älskar idrott i alla dess former och jag måste säga att det här var något helt annorlunda än en svensk elitseriematch. Rinken kändes ännu mindre än på tv, spelarna kändes större, tempot var högre och spelarna agressivare. Men det som gjorde störst intryck på mig var något helt annat. Stämningen.
Det är svårt att beskriva en stämning för att det är alltid svårt att sätta fingret på något som man har en känsla av, men jag ska göra ett försök. Arenan är ganska nybyggd och tar ca 19000 personer. Det var i stort sett fullsatt och inte helt oväntat en övervägande majoritet av röd/vita Devilströjor i publikhavet. Men ändå förvånansvärt många blå/vita Canuckströjor, utspridda, två här, tre där, en där borta, fyra lite längre bort. Inte i en klunga, avspärrade från övriga supportrar, instängda tillsammans som djur på zoo, utan som en del av publiken. Det var faktiskt inga avspärrade områden alls på hela arenan. Det var inte flera olika publikgrupper. Det var en stor publik. När Devils tryckte in 1-2 i slutet av andra perioden exploderade arenan. Måltutan dånade och publiken fullkomligt vrålade. Hela kroppen vibrerade. Men domaren var inte säker på om målet var riktigt. Det kunde ha varit en skridsko som styrde in pucken i mål och han var tvungen att ringa. Efter några tysta, nervösa minuter var det dags igen. Domaren blåste och signalerade för mål och arenan exploderade igen.
Efter matchen var det dags att besöka herrarnas innan vi lämnade Prudential Center. Vid urinoarerna bredvid mig stod två grabbar och diskuterade matchen. Den ena i röd Devilströja och den andra i vit Canuckströja. Devilsmannen stod och berömde Canucks förvarsspel. "One of the best teams in the leauge to kill penalties, that´s for sure". Canucken höll med och samtalet gled på något sätt över till att handla om hur hockeytokigt Kanada är och Canucken säger något i stil med att "people in the US seem to think that canadien parents put a stick in their children´s hands as soon as they are borned. That´s actually true!" Det tyckte de båda var mycket roligt. Hela arenan bubblade av någon slags familjär stämning. En känsla av att alla var där för att titta på hockey.
Naturligtvis var det andra faktorer som bidrog till den härliga stämningen. Musiken, trevliga publikvärdar, Devils maskot , flottiga pizza slices med pepperoni och faktiskt den toala avsaknaden av poliser. Jag såg inte en enda.
Det var min första NHL-match som jag upplevde live, på plats, och jag hoppas att det inte var den sista. Helhetsintrycket av min första NHL-match blir 6 sneakers av 7 möjliga, ett mycket bra betyg! Tack David för en mycket trevlig kväll och en fantastisk idrottsupplevelse!
I fredags fick jag uppleva någonting helt annat. Jag var på en NHL-match i Prudential Center, New Jersey och såg New Jersey Devils förlora mot Vancouver Canucks med 1-2. Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon hockeyfantast (vilket inte betyder att jag hatar hockey mamma) och hänger inte alls med i svängarna i NHL. Jag kan inte alla spelare eller vem som är het just nu. Men jag älskar idrott i alla dess former och jag måste säga att det här var något helt annorlunda än en svensk elitseriematch. Rinken kändes ännu mindre än på tv, spelarna kändes större, tempot var högre och spelarna agressivare. Men det som gjorde störst intryck på mig var något helt annat. Stämningen.
Det är svårt att beskriva en stämning för att det är alltid svårt att sätta fingret på något som man har en känsla av, men jag ska göra ett försök. Arenan är ganska nybyggd och tar ca 19000 personer. Det var i stort sett fullsatt och inte helt oväntat en övervägande majoritet av röd/vita Devilströjor i publikhavet. Men ändå förvånansvärt många blå/vita Canuckströjor, utspridda, två här, tre där, en där borta, fyra lite längre bort. Inte i en klunga, avspärrade från övriga supportrar, instängda tillsammans som djur på zoo, utan som en del av publiken. Det var faktiskt inga avspärrade områden alls på hela arenan. Det var inte flera olika publikgrupper. Det var en stor publik. När Devils tryckte in 1-2 i slutet av andra perioden exploderade arenan. Måltutan dånade och publiken fullkomligt vrålade. Hela kroppen vibrerade. Men domaren var inte säker på om målet var riktigt. Det kunde ha varit en skridsko som styrde in pucken i mål och han var tvungen att ringa. Efter några tysta, nervösa minuter var det dags igen. Domaren blåste och signalerade för mål och arenan exploderade igen.
Efter matchen var det dags att besöka herrarnas innan vi lämnade Prudential Center. Vid urinoarerna bredvid mig stod två grabbar och diskuterade matchen. Den ena i röd Devilströja och den andra i vit Canuckströja. Devilsmannen stod och berömde Canucks förvarsspel. "One of the best teams in the leauge to kill penalties, that´s for sure". Canucken höll med och samtalet gled på något sätt över till att handla om hur hockeytokigt Kanada är och Canucken säger något i stil med att "people in the US seem to think that canadien parents put a stick in their children´s hands as soon as they are borned. That´s actually true!" Det tyckte de båda var mycket roligt. Hela arenan bubblade av någon slags familjär stämning. En känsla av att alla var där för att titta på hockey.
Naturligtvis var det andra faktorer som bidrog till den härliga stämningen. Musiken, trevliga publikvärdar, Devils maskot , flottiga pizza slices med pepperoni och faktiskt den toala avsaknaden av poliser. Jag såg inte en enda.
Det var min första NHL-match som jag upplevde live, på plats, och jag hoppas att det inte var den sista. Helhetsintrycket av min första NHL-match blir 6 sneakers av 7 möjliga, ett mycket bra betyg! Tack David för en mycket trevlig kväll och en fantastisk idrottsupplevelse!
lördag 25 februari 2012
fredag 24 februari 2012
Thursday I got home from school and the last thing I wanted to do was to pick up my books and start to study. So Seb and I decided to walk the High Line down and go to Chelsea Market.
This is a funny sign we have behind our building. You can actually hear the dogs barking at night.
Our building! We live in the apartment in the left corner.
They have these nice bird feeders and sometimes when you are lucky you actually see the birds. We were unlucky yesterday.
We are looking at people that are looking at traffic.
Chelsea Market has this really nice map when you enter.
Hi Seb!
We went and looked at different sea food.
And at fancy cookies that you don't want to eat.
Finally we reached the 'normal' grocery store were we actually could buy something.
Mini Kiwi! We didn't buy them because they were so expensive, but aren't you curios!? And then we walked home and eat the free bread we got at a bakery. A nice ending to our thursday.
torsdag 23 februari 2012
Antingen eller
Jag har lärt mig att som seriös bloggare måste man fota allt man äter och lägga ut så att alla kan se. Här har ni min lunch. Det är en fishtacoinspirerad kycklingsallad med mango, avokado och tomat, plus lite annat.
Jag har precis kommit hem från nya gymet (som för övrigt förtjänar ett eget inlägg, kommer snart) och som alltid när man gymar på nya ställen så tar det ett litet tag innan man hittar flytet i passet. Det dyker alltid upp någonting som ställer till det lite. Idag var inget undantag.
Jag hade ockuperat tyngdlyftarplattan och kände mig nöjd med hur det såg ut. En ordentligt ställning för stången med spegel och safebars så att man kan köra tungt även om man är ensam. Runda gummivikter som kan tappas eller släppas utan att an ramlar igenom till entréplan. Inget flashigt utan rätt slitet med en touch av garagekänsla, precis som jag vill ha det. Nu kör vi tänkte jag!
240 lbs på stången, ok, tungt, men inga problem. Förra veckans 8 på 225 var ju en barnlek. Men icke. Tvärstopp! Jag kunde inte rubba den vilket gjorde mig både förvånad, irriterad, frustrerad och besviken. Men det kan inte stämma, tänker jag och börjar räkna på alla möjliga sätt för att se om det är mina mattekunskaper som brister. 45+45+45+25+25... Nej, det stämmer. 2x45+50+... Nej, det stämmer. 90+25... 135+25+25... Nej, det är inget fel på min matte. Jag har nog aldrig räknat om ett tal på så många olika sätt. Men det stämde. Det blev 240 varje gång. Har jag tittat rätt på viktskivorna då? Nej det har ju naturligtvis inte gjort. 45, 25.... jo, det hade jag. Föreställ er den här scenen som om ni såg den snabbspolad på dolda kameran, för så ser det ut i mitt huvud. Börja på ena sidan, räkna på fingrarna, klia sig huvudet, över till andra sidan, ner på huk, dra lite i vikterna, tryck in dom igen, upp och stå, ny vinkel, vad har jag missat, tillbaka till huvudräkningen, upp med mobilen, räkna på miniräknaren och så höll det på ett bra tag. Jag hade ställt en timer och tänkte vila i två minuter mellan seten. Det blev inte så.
Så nu fanns det bara en sak att göra. Jag var tvungen att inse att jag inte hade 240 lbs i mig. Och det var inte kul. Det vara att ta av en platta på varje sida. Det var då himlen öppnade sig och ett ljussken träffade den näst yttersta plattan ackompanjerad av vacker änglasång. Kiiiiiloooooo. Kg, tänkte jag, det var konstigt och det tog ytterligare några sekunder för mig att inse hur mycket 15 kg är i förhållande till 15 lbs.
Precis som alla andra vackra klassiska sagor har även denna en tydlig sensmoral. Det finns olika system att väga saker i vår värld och det ena är inte mer eller mindre rätt än det andra. De är bara olika. Men det underlättar för alla om man bestämmer sig för ett system och håller sig till det. Annars är det lätt hänt att någon blir gjord till åtlöje.
The End
måndag 20 februari 2012
Idag bjöd stora staden på en riktigt lång promenad i solen. Värmen har inte riktigt letat sig hit än, det är ju faktiskt bara februari, så det var bara att dra på sig varma jackan och solglasögonen och ge sig ut. Vi hade två mål i sikte. Det första var semlor. Det andra var Central Park.
First things first. Om man vill ha tag i semlor i New York så finns det, så vitt vi vet, bara ett säkert kort i "närområdet", nämligen Svenska kyrkan. Första etappen blev alltså från 10th avenue mellan 27th and 28th street upp till 5th avenue, 48th street. Ni som är bra på matte räknar snabbt ut att det är ca etthundra kvarter att gå ((10-5)x(48-28)=5x20=100). Ni som tittar på en karta tror att det inte är så långt, men jag ska sätta det lite i perspektiv. I förrgår träffade vi en man som suckade högt och ojade sig när vi sa att det bara var en tiominuters promenad till Time Square. Det var tio kvarter och han tog tunnelbanan.
Alla som varit New York vet att det inte är så lätt att promenera effektivt i stan. Det finns så himla mycket att se, så många butiker man vill in i, så mycket folk att väja för, mode, sportaffärer och märkesparfymer. Men vi var fullt fokuserade på semlan och ångade på bra. Vi susade förbi GANT, vände inte på huvudet åt Urban outfitters, American Eagle väckte vår nyfikenhet, men vi duckade och allt såg bra ut ända tills våra blickar oundvikligt fastnade som flugor i smöret. En Food Market! Vi försökte stå emot men sögs in genom svängdörrarna (som hela tiden stannade eftersom tjejerna framför inte förstod att svängdörrar gör så om man tar i dem och försökte trycka sig in) som makaroner i en dammsugare. Det var kört och vi hade ingenting att sätta emot.
Efter att ha beundrat alla fina juicer, nötter, frukter och ostar gick vi vidare. Den här gången tog vi oss hela vägen fram till Svenska Kyrkan utan några fler stopp. Jo, förresten, ett kort stopp blev det utanför en kyrka som hade satt upp massa band i guld och blått och grönt, vilka representerade kyrkans böner för alla amerikanska soldater, afghanska soldater och civila och deras familjer som stupat i Afghanistan. Man bad för alla dessa människor vid namn under söndagens gudstjänst.
Äntligen! Nu var det dags för säsongens första semla. Det är något speciellt med första semlan när man är svensk, eller hur? Och än mer speciellt blir det när man vet hur sällsynta de är när man är utomlands, till exempel i New York. Vi klev in i lokalen och plötsligt var hemma i Sverige. I missionskyrkan vid Sollentuna Centrum närmare bestämt, ca 1992. Det var någonting med den där lukten, den där filtmattan, de där trästolarna och den där röda saften och pumptermosarna med kaffe som tog en tillbaka. Mysigt!
Men hur var semlan då? Jodå, den var helt okej. Det var ingen Ibra som snurrade upp fyra backar eller drog en stenhård trettiometers frispark upp i nättaket. Men det var en fin semla. En Markus Allbäck. Rätt man på rätt ställe. En bredsida förbi målvakten efter en genialisk frispelning av Henke Larsson. Men den satt där den skulle!
Ibland blir man lite förvånad över hur hjärnan kan spela oss ett spratt. Vi har varit här i nästan fyra veckor, tror jag, och i stort sett varje dag har vi sagt att "i morgon måste vi gå till Central Park". Idag lyckades vi äntligen men det blev nog inte som vi föreställt oss. Det är nämligen så att träden i Central Park tydligen inte har några blad på vintern. Gräset är inte grönare och folk ligger inte och solar i februari. Det var en tanke som slog oss när vi var tre kvarter ifrån att ta av oss till shorts. Vi hade båda den tanken att det borde se ut som det gjorde sist när vi var där 2009, i juni.
Oavsett vilket så måste jag säga att det var förlösande att bara komma mer än tjugo meter ifrån ett stort hus. Att kunna svänga lite på armarna och andas luft som inte luktar avgasrör. Det var vackert, även om det inte var grönt. Och på vägen ut såg vi faktiskt två grabbar som kastade frisbee. Den ena hade faktiskt ingen jacka på sig.
Okej, våra mål för dagen hade uppnåtts. Vi hade gått till Svenska Kyrkan, ätit semla och andats i Central Park. Det tog hela förmiddagen och nu återstod bara att gå hem igen. För omväxlingens skull tänkte vi att vi skulle gå utmed Hudson River tillbaka men det visade sig svårare än vi trott att komma ner till vattnet, men det gick till slut.
Det är något speciellt med vatten.
First things first. Om man vill ha tag i semlor i New York så finns det, så vitt vi vet, bara ett säkert kort i "närområdet", nämligen Svenska kyrkan. Första etappen blev alltså från 10th avenue mellan 27th and 28th street upp till 5th avenue, 48th street. Ni som är bra på matte räknar snabbt ut att det är ca etthundra kvarter att gå ((10-5)x(48-28)=5x20=100). Ni som tittar på en karta tror att det inte är så långt, men jag ska sätta det lite i perspektiv. I förrgår träffade vi en man som suckade högt och ojade sig när vi sa att det bara var en tiominuters promenad till Time Square. Det var tio kvarter och han tog tunnelbanan.
Alla som varit New York vet att det inte är så lätt att promenera effektivt i stan. Det finns så himla mycket att se, så många butiker man vill in i, så mycket folk att väja för, mode, sportaffärer och märkesparfymer. Men vi var fullt fokuserade på semlan och ångade på bra. Vi susade förbi GANT, vände inte på huvudet åt Urban outfitters, American Eagle väckte vår nyfikenhet, men vi duckade och allt såg bra ut ända tills våra blickar oundvikligt fastnade som flugor i smöret. En Food Market! Vi försökte stå emot men sögs in genom svängdörrarna (som hela tiden stannade eftersom tjejerna framför inte förstod att svängdörrar gör så om man tar i dem och försökte trycka sig in) som makaroner i en dammsugare. Det var kört och vi hade ingenting att sätta emot.
Äntligen! Nu var det dags för säsongens första semla. Det är något speciellt med första semlan när man är svensk, eller hur? Och än mer speciellt blir det när man vet hur sällsynta de är när man är utomlands, till exempel i New York. Vi klev in i lokalen och plötsligt var hemma i Sverige. I missionskyrkan vid Sollentuna Centrum närmare bestämt, ca 1992. Det var någonting med den där lukten, den där filtmattan, de där trästolarna och den där röda saften och pumptermosarna med kaffe som tog en tillbaka. Mysigt!
Ibland blir man lite förvånad över hur hjärnan kan spela oss ett spratt. Vi har varit här i nästan fyra veckor, tror jag, och i stort sett varje dag har vi sagt att "i morgon måste vi gå till Central Park". Idag lyckades vi äntligen men det blev nog inte som vi föreställt oss. Det är nämligen så att träden i Central Park tydligen inte har några blad på vintern. Gräset är inte grönare och folk ligger inte och solar i februari. Det var en tanke som slog oss när vi var tre kvarter ifrån att ta av oss till shorts. Vi hade båda den tanken att det borde se ut som det gjorde sist när vi var där 2009, i juni.
Oavsett vilket så måste jag säga att det var förlösande att bara komma mer än tjugo meter ifrån ett stort hus. Att kunna svänga lite på armarna och andas luft som inte luktar avgasrör. Det var vackert, även om det inte var grönt. Och på vägen ut såg vi faktiskt två grabbar som kastade frisbee. Den ena hade faktiskt ingen jacka på sig.
Det är något speciellt med vatten.
Monday morning.
Exiting huh... Taste better than it looks. Fried egg and tea from the new Dean & Deluca mug. Thank you Thomas N. Good morning.
Some people spend money on clothes and drinks, we spend money on basketball courts and olympic lifting.
Hi you all...
The poor updating this week was due to a cold. It's as simple as that. I was just trying to survive my classes and go home and sleep in-between. And as you all know by now Seb is not really blog geek no. 1. He has transformed in to a computer geek for sure, but is still lacking some responsibility to help me with this blog. (He says that he has taken care of me...)
Anyway...
Friday we fell in love again. Not in each other but in this fantastic sports complex. It really has everything you'd with for (except squash, tennis and badminton, they don't like racket sports we're guessing..) You walk through the doors and just go 'wow'! Check out Chelsea Piers to understand why we absolutely have to have a membership there, even though it is a little bit to expensive... But we would save so much money on soap, shampoo, conditioner, body lotion, razor. Yes people, they have all of that, it's like staying at a hotel! Simon, that's one of the gyms you could work at.
The poor updating this week was due to a cold. It's as simple as that. I was just trying to survive my classes and go home and sleep in-between. And as you all know by now Seb is not really blog geek no. 1. He has transformed in to a computer geek for sure, but is still lacking some responsibility to help me with this blog. (He says that he has taken care of me...)
Anyway...
Friday we fell in love again. Not in each other but in this fantastic sports complex. It really has everything you'd with for (except squash, tennis and badminton, they don't like racket sports we're guessing..) You walk through the doors and just go 'wow'! Check out Chelsea Piers to understand why we absolutely have to have a membership there, even though it is a little bit to expensive... But we would save so much money on soap, shampoo, conditioner, body lotion, razor. Yes people, they have all of that, it's like staying at a hotel! Simon, that's one of the gyms you could work at.
tisdag 14 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Happy Valentines day!
Here in the USA Valentines day is a BIG thing. I have classes all day, but I want to share with you some love today. By the way I got a really nice red heart shaped air ballon this weekend. Unfortunately I forgot it at the show, but it made somebody else happy I think.
Here comes the link love to click on.
-These lovely heart elbow patches on the sweater. I just have to be a little bit more patient with the needle before I try this.
-Martha, of course. Yum!
-Surprise your neighbor with hearts on their lawn.
-A Me&You sign would be perfect for our bedroom!
-I really wish I had a good camera or a camera at all for that matter.... Then I would try this. I don't think it works that well with my cell phone.
There you have some Valentines day sites to start of you day. So grab a cup of coffee and enjoy. We miss and love you all!
Here comes the link love to click on.
-A wonderful photo project by Lauren Fleishman showing that true love really lasts forever (or more than 50 years at least).
-The Starbucks Love mug. They are everywhere. Seriously.-These lovely heart elbow patches on the sweater. I just have to be a little bit more patient with the needle before I try this.
-Martha, of course. Yum!
-Surprise your neighbor with hearts on their lawn.
-A Me&You sign would be perfect for our bedroom!
-I really wish I had a good camera or a camera at all for that matter.... Then I would try this. I don't think it works that well with my cell phone.
There you have some Valentines day sites to start of you day. So grab a cup of coffee and enjoy. We miss and love you all!
Happy Valentines day!
Here in the USA Valentines day is a BIG thing. I have classes all day, but I want to share with you some love today. By the way I got a really nice red heart shaped air ballon this weekend. Unfortunately I forgot it at the show, but it made somebody else happy I think.
Here comes the link love to click on.
-These lovely heart elbow patches on the sweater. I just have to be a little bit more patient with the needle before I try this.
-Martha, of course. Yum!
-Surprise your neighbor with hearts on their lawn.
-A Me&You sign would be perfect for our bedroom!
-I really wish I had a good camera or a camera at all for that matter.... Then I would try this. I don't think it works that well with my cell phone.
There you have some Valentines day sites to start of you day. So grab a cup of coffee and enjoy. We miss and love you all!
Here comes the link love to click on.
-A wonderful photo project by Lauren Fleishman showing that true love really lasts forever (or more than 50 years at least.
-The Starbucks Love mug. They are everywhere. Seriously.-These lovely heart elbow patches on the sweater. I just have to be a little bit more patient with the needle before I try this.
-Martha, of course. Yum!
-Surprise your neighbor with hearts on their lawn.
-A Me&You sign would be perfect for our bedroom!
-I really wish I had a good camera or a camera at all for that matter.... Then I would try this. I don't think it works that well with my cell phone.
There you have some Valentines day sites to start of you day. So grab a cup of coffee and enjoy. We miss and love you all!
On finding what you love…
“From my experience, you can’t wait around to find what you love. You gotta work your ass off. And then you find what you love by doing piles and piles of work.”
En katt bland hermelinerna
Så har dagen äntligen kommit! Det du just nu läser är inget annat än historia som skapas när jag nu tågar in i 2000-talet och bloggvärlden på riktigt. Allt som krävdes var en flytt över Atlanten från den trygga tillvaron i för mig välkända förorten till den för de flesta andra välkända världsstaden New York.
Vem hade trott att jag skulle hamna här? Min vackra fru har så länge jag kan minnas pratat om den här tiden, om hur hon vill uppleva att bo någon annanstans, plugga utomlands, USA, inget konstigt med det. Men när vi på allvar tog tag i drömmen så sa jag: "Det är klart att jag följer med dig. Bara det inte blir New York." Jag har varit i New York ett par gånger tidigare. Senaste gången var 2009. Det besöket varade i fyra hela dagar och jag var helt slut efter det. Jag kunde inte se mig själv i den här stan överhuvudtaget. Kom ihåg, jag har alltid tyckt att Stockholm har varit för stort. Jag drar mig för att sätta mig på tunnelbanan och åka in till stressen, bilarna, höga hus och trängseln. Jag menar, jag trivdes i Falköping! Jag har nästan haft lite dåligt samvete inför alla man pratar med som så länge drömt om att få bo här men av olika anledningar inte haft möjlighet.
Men under höstens gång har jag ändrat inställning till det hela. Jag har valt att se det som en utmaning och ett stort äventyr och sakta men säkert blev jag mer och mer taggad. Det man ångrar allra mest är ju allt det som man inte gjorde, eller hur?
Vi har nu bott här i knappt tre veckor och jag måste säga att jag smälter in bra, trots att mitt mitt umgänge för tillfället saknar riktiga New Yorkers som kan agera modeller för hur man beter sig i den här stan. Det närmaste man kan komma är väl än så länge Nelson, en av de personliga tränarna på gymet. Jag kände mig nästan inte alls bortkommen när han hälsade på mig med ett handslag som innehöll fler enskilda moment än The Giants taktikbok.
Lika hemma kände jag mig i dansstudion i onsdags kväll när jag tillsammans med 15 unga collegetjejer och tre andra minst lika, om inte mer feminina grabbar, klev in på hip hop funk klassen, iklädd mina tighta volleybollshorts och turkosa strumpor (hade glömt packa träningsstrumpor). Jag satte alla stegen men mina höfter rullade inte riktigt lika mjuk som alla andras.
Till och med Starbucks kändes riktigt mysigt en kväll när jag satt ensam med min laptop och en dricka som jag inte kan namnet på längre och blickade ut över alla människor och neonljus och tänkte: "Jaha, vad gör jag nu då?"
Men allra minst bortkommen kände jag mig nog i går kväll när jag fick se en glimt av det trendiga partymodeNew York. Jag stod utanför Milk studios och väntade på Emily som jobbat lite på någon modeshow när partyfolket började strömma ut. Höga klackar, pälsar, fina kostymer you name it! Inget som jag inte sett förut, men ändå helt annorlunda. Svårt att förklara. Där stod jag i mina Leejeans från Carlingsrean och pappas gamla Stenmarksmössa. När jag sedan hittat Emily drog vi vidare till Church Street där någon Isländsk fotograf hade någon slags installation tillsammans med någon modedesigner. Vi kliver in i rummet som hade varit som vilket annat stort tomt rum som helst med kala vita väggar om det inte vore för alla förstorade foton på väggarna, tre uppklädda skyltdockor på rad mitt i rummet och, naturligtvis, allt folk, den ena hippare än den andra. En helt annan typ av hip jämfört med folket utanför Milk. Var och en hip på sitt eget unika vis. Svårt att förklara. Ingenting jag inte sett förut, men ändå helt annorlunda.
Som sagt: Nya utmaningar, nya äventyr, varje dag. Och jag gillar det!
Vem hade trott att jag skulle hamna här? Min vackra fru har så länge jag kan minnas pratat om den här tiden, om hur hon vill uppleva att bo någon annanstans, plugga utomlands, USA, inget konstigt med det. Men när vi på allvar tog tag i drömmen så sa jag: "Det är klart att jag följer med dig. Bara det inte blir New York." Jag har varit i New York ett par gånger tidigare. Senaste gången var 2009. Det besöket varade i fyra hela dagar och jag var helt slut efter det. Jag kunde inte se mig själv i den här stan överhuvudtaget. Kom ihåg, jag har alltid tyckt att Stockholm har varit för stort. Jag drar mig för att sätta mig på tunnelbanan och åka in till stressen, bilarna, höga hus och trängseln. Jag menar, jag trivdes i Falköping! Jag har nästan haft lite dåligt samvete inför alla man pratar med som så länge drömt om att få bo här men av olika anledningar inte haft möjlighet.
Men under höstens gång har jag ändrat inställning till det hela. Jag har valt att se det som en utmaning och ett stort äventyr och sakta men säkert blev jag mer och mer taggad. Det man ångrar allra mest är ju allt det som man inte gjorde, eller hur?
Vi har nu bott här i knappt tre veckor och jag måste säga att jag smälter in bra, trots att mitt mitt umgänge för tillfället saknar riktiga New Yorkers som kan agera modeller för hur man beter sig i den här stan. Det närmaste man kan komma är väl än så länge Nelson, en av de personliga tränarna på gymet. Jag kände mig nästan inte alls bortkommen när han hälsade på mig med ett handslag som innehöll fler enskilda moment än The Giants taktikbok.
Lika hemma kände jag mig i dansstudion i onsdags kväll när jag tillsammans med 15 unga collegetjejer och tre andra minst lika, om inte mer feminina grabbar, klev in på hip hop funk klassen, iklädd mina tighta volleybollshorts och turkosa strumpor (hade glömt packa träningsstrumpor). Jag satte alla stegen men mina höfter rullade inte riktigt lika mjuk som alla andras.
Till och med Starbucks kändes riktigt mysigt en kväll när jag satt ensam med min laptop och en dricka som jag inte kan namnet på längre och blickade ut över alla människor och neonljus och tänkte: "Jaha, vad gör jag nu då?"
Men allra minst bortkommen kände jag mig nog i går kväll när jag fick se en glimt av det trendiga partymodeNew York. Jag stod utanför Milk studios och väntade på Emily som jobbat lite på någon modeshow när partyfolket började strömma ut. Höga klackar, pälsar, fina kostymer you name it! Inget som jag inte sett förut, men ändå helt annorlunda. Svårt att förklara. Där stod jag i mina Leejeans från Carlingsrean och pappas gamla Stenmarksmössa. När jag sedan hittat Emily drog vi vidare till Church Street där någon Isländsk fotograf hade någon slags installation tillsammans med någon modedesigner. Vi kliver in i rummet som hade varit som vilket annat stort tomt rum som helst med kala vita väggar om det inte vore för alla förstorade foton på väggarna, tre uppklädda skyltdockor på rad mitt i rummet och, naturligtvis, allt folk, den ena hippare än den andra. En helt annan typ av hip jämfört med folket utanför Milk. Var och en hip på sitt eget unika vis. Svårt att förklara. Ingenting jag inte sett förut, men ändå helt annorlunda.
Som sagt: Nya utmaningar, nya äventyr, varje dag. Och jag gillar det!
söndag 12 februari 2012
Our first event.
We wen't to this event Saturday night with some friends from school. Packed with people trying to get anything they could from the free bar. But the pictures were really nice.
Icelandic design
Saturday I helped out at the Ostwald Helgason show. I steamed clothes, ironed shirt collars and helped dress the models. It was a nice experience and not at all stressful like I had imagined. These were some of my favorite looks.
fredag 10 februari 2012
torsdag 9 februari 2012
2nd week of classes.
My impressions after my second week of american college life. Let me correct that. NYC FIT college life. I do have my reasons to believe that this is different from most american colleges.
-Teachers are actually really good, at least mine have been better than I expected. Smaller classes then I expected (around 20) makes the teachers really get to know all of our names and keep track of who are active in class. Maybe it's my lucky semester... I have heard another student talking about her teacher that brought work life in to the classroom a little bit to seriously. Example: The students we're supposed to get a nude-colored paper binder and then glue a white-colored paper on top of it and write their names on it. If the paper binder wasn't nude they got one more chance, if you didn't bring a paper binder at all you got fired. I have a really funny picture in my head of how this might have looked.
-HOMEWORK, I have never in my life had so many homework assignments that are graded. It has usually been 'Read this chapter', not 'read this chapter and discuss around these 3 topics, if the paper is handwritten or late it will not be graded'.
-Multiple choice answer test, YES, sound good to me!
-Essay exams in english on world affairs, I'm already dreading these midterms and finals...
-Starbucks on campus. Everybody walks around with a cup of vanilla rooibos chai latte with skimmed milk and cinnamon or a non fat white chocolate mocha java chip frappuccino , even though it says everywhere that we are not allowed to have foods or drinks in the classrooms. Now they have cute paper mugs with hearts for valentines day.
-Stand outs. What do I mean by stand out? Everybody dresses as crazy and outrageous as possible. I've seen a guy with blond/purple/pink afro, HIGH heels and platforms, piercings in places I've never seen. I've seen gucci, mulberry bags, Jimmy Choos etc. Everyday I see people that dress great and I see people that dress crazy. I do not see outdoor geeks, patagonia insulators and running shoes (I do occasionally see TNF fleeces at the gym).
- I have at least one gay guy in every class.
-Diversity, people from all over the world, all over USA and all over NYC. My classmates that are from New York City are almost never american by heritage. Croatian, dominican, cuban, spanish, russian etc. Usually a good mix of all of the above.
-Frozen yogurt and rasberry swirl. Häagen-Dazs is american right!? And fantastic.
-Lime tortilla chips. I have loved them for years, but never had the access to them like I have now.
By little brother pointed out that I have made a lot of spelling mistakes (and now he is saying, "Va, jag har inte sagt att det var manga!?") I apologize for my spelling, I have never been good at it and I don't really try to improve. But I guess I have to now with the essays coming up. So if anybody has any tips, please let me know...
-Teachers are actually really good, at least mine have been better than I expected. Smaller classes then I expected (around 20) makes the teachers really get to know all of our names and keep track of who are active in class. Maybe it's my lucky semester... I have heard another student talking about her teacher that brought work life in to the classroom a little bit to seriously. Example: The students we're supposed to get a nude-colored paper binder and then glue a white-colored paper on top of it and write their names on it. If the paper binder wasn't nude they got one more chance, if you didn't bring a paper binder at all you got fired. I have a really funny picture in my head of how this might have looked.
-HOMEWORK, I have never in my life had so many homework assignments that are graded. It has usually been 'Read this chapter', not 'read this chapter and discuss around these 3 topics, if the paper is handwritten or late it will not be graded'.
-Multiple choice answer test, YES, sound good to me!
-Essay exams in english on world affairs, I'm already dreading these midterms and finals...
-Starbucks on campus. Everybody walks around with a cup of vanilla rooibos chai latte with skimmed milk and cinnamon or a non fat white chocolate mocha java chip frappuccino , even though it says everywhere that we are not allowed to have foods or drinks in the classrooms. Now they have cute paper mugs with hearts for valentines day.
-Stand outs. What do I mean by stand out? Everybody dresses as crazy and outrageous as possible. I've seen a guy with blond/purple/pink afro, HIGH heels and platforms, piercings in places I've never seen. I've seen gucci, mulberry bags, Jimmy Choos etc. Everyday I see people that dress great and I see people that dress crazy. I do not see outdoor geeks, patagonia insulators and running shoes (I do occasionally see TNF fleeces at the gym).
- I have at least one gay guy in every class.
-Diversity, people from all over the world, all over USA and all over NYC. My classmates that are from New York City are almost never american by heritage. Croatian, dominican, cuban, spanish, russian etc. Usually a good mix of all of the above.
-Frozen yogurt and rasberry swirl. Häagen-Dazs is american right!? And fantastic.
-Lime tortilla chips. I have loved them for years, but never had the access to them like I have now.
By little brother pointed out that I have made a lot of spelling mistakes (and now he is saying, "Va, jag har inte sagt att det var manga!?") I apologize for my spelling, I have never been good at it and I don't really try to improve. But I guess I have to now with the essays coming up. So if anybody has any tips, please let me know...
tisdag 7 februari 2012
Do you automatically get senile when you are a married couple?
We have never been the couple that celebrates our anniversaries and yesterday was no exception. The hole day passed and we were walking home from Trader Joes at dinnertime when Seb suddenly said 'I just remembered that I should have taken you out for dinner tonight'. And I could not understand what he was talking about. Then I just got confused, did we get married on the 5th?
It was the 6th of February yesterday and we have been married for six months. (We don't need to mention the three months I was in Oslo...) Six months is better than a lot of celebrities, but not nearly as good as our parents and grandparents. We're getting there.
(For those of you (and me) who are wondering why Seb hasn't started writing yet. He says he is going to start when things calm down. i don't really know if its the hectic schedule of school, training and eating or if he just uses it as an excuse because he can't figure out how to do it.
It was the 6th of February yesterday and we have been married for six months. (We don't need to mention the three months I was in Oslo...) Six months is better than a lot of celebrities, but not nearly as good as our parents and grandparents. We're getting there.
(For those of you (and me) who are wondering why Seb hasn't started writing yet. He says he is going to start when things calm down. i don't really know if its the hectic schedule of school, training and eating or if he just uses it as an excuse because he can't figure out how to do it.
måndag 6 februari 2012
The NYC style move.
We packed all of our stuff and dragged them down the two flights of narrow stairs. I can't believe mom and Annelie managed to carry them up there! Three huge suitcases that way over 20kg a piece, two smaller bags on wheels, a back pack, a messenger bag, a guitar, a blue IKEA bag and then about 6 other bags filled with stuff we couldn't fit in the other bags. It's needless to say that we have way to much stuff with us.
Anyway, there we were standing on the sidewalk trying to find a cab. Taking the subway was unthinkable considering how many times we would have to go back and forth. I was sceptic that we would fit everything in to a cab. They have three sizes of cabs that I have seen here in NYC. First the small regular one that you see in all the movies, then they have this 'new' urban jeep style one that is everywhere now. I can't remember seeing one the last time I was here 2 1/2 years ago. And then we have the van style cab. A rarity, but that we really needed right now. After about 15 minutes we finally saw one and Seb did that arm-wave-thing and it pulled over. The driver of course had a bad back, so we (Seb) had to shove all the bags in himself.
5 minutes later and $6 poorer we arrived. Unloaded the van and there were all our bags on the street again, just a different sidewalk. Now came the real challenge. Our new apartment is on the fifth floor. And yes you guessed right. NO ELEVATOR. So it was just to carry all the bags inside and then start one at a time up the 10 flights of stairs. It's exhausting just walking up those stairs anytime and now carrying, or more like dragging, one bag did not make it easier. We got a good workout out of it.
Anyway, there we were standing on the sidewalk trying to find a cab. Taking the subway was unthinkable considering how many times we would have to go back and forth. I was sceptic that we would fit everything in to a cab. They have three sizes of cabs that I have seen here in NYC. First the small regular one that you see in all the movies, then they have this 'new' urban jeep style one that is everywhere now. I can't remember seeing one the last time I was here 2 1/2 years ago. And then we have the van style cab. A rarity, but that we really needed right now. After about 15 minutes we finally saw one and Seb did that arm-wave-thing and it pulled over. The driver of course had a bad back, so we (Seb) had to shove all the bags in himself.
5 minutes later and $6 poorer we arrived. Unloaded the van and there were all our bags on the street again, just a different sidewalk. Now came the real challenge. Our new apartment is on the fifth floor. And yes you guessed right. NO ELEVATOR. So it was just to carry all the bags inside and then start one at a time up the 10 flights of stairs. It's exhausting just walking up those stairs anytime and now carrying, or more like dragging, one bag did not make it easier. We got a good workout out of it.
lördag 4 februari 2012
Back on track.
We finally got internet and wi fi to the apartment. First they were supposed to come on Friday between 8-11 and of course they didn't show. Finally they called and said they would come later that afternoon. And of course they didn't. So we had sat at home all friday and just waited for them to show up, a waste of time!
But today they showed and after some trouble and 1 1/2 hours we finally were connected.
We spend this afternoon at a showroom having up HH clothes. Suddenly our apartment felt REALLY small when we saw that fantastic showroom.
After that we checked out the farmers market at Union Square, bought some more hangers at BedBathandBeyond and then walked home.
Tomorrow schedule
-Laundry (how, where?)
-Clean up at the Ear
-Do some of my homework (Read chapter one in TS and SS151+rip up fabric)
-Watch Superbowl some how.
Tonight we are going to have some nachos, watch a movie and fix my swatches book for my textile science class. 114 swatches that need to be put the right order and write down what type of fibers it consists of. Just if anybody was interested...
But today they showed and after some trouble and 1 1/2 hours we finally were connected.
We spend this afternoon at a showroom having up HH clothes. Suddenly our apartment felt REALLY small when we saw that fantastic showroom.
After that we checked out the farmers market at Union Square, bought some more hangers at BedBathandBeyond and then walked home.
Tomorrow schedule
-Laundry (how, where?)
-Clean up at the Ear
-Do some of my homework (Read chapter one in TS and SS151+rip up fabric)
-Watch Superbowl some how.
Tonight we are going to have some nachos, watch a movie and fix my swatches book for my textile science class. 114 swatches that need to be put the right order and write down what type of fibers it consists of. Just if anybody was interested...
torsdag 2 februari 2012
Thursday afternoon.
We don't have internet in our apartment yet. There is coming some guys tomorrow to set it up with Wi Fi and stuff.
The sewing class last night was interesting... I came in to a room with a teacher just taking out into the air saying things like; 'Take you paper and fix the patterns! 1 bodies 4 pieces and 1 skirt with 3! Sign in on the list!' She was just calling out these random (in my ear) things and I just freaked out and started doing what the girl next to me was doing. I'm glad that I'm always way early because I saw the fright in the students eyes that came in after me. Let me point out that I was there 20 minutes before class was supposed to start. When I traced the pattern and had cut out the pieces I calmed down feeling in control again and started to talk to the girl next to me. In the middle of the chaos I had started to think that this might not be a beginners class, because I felt so lost and so many people looked like they knew what they were doing. But to my relief I was not the only beginner. The rest of the lesson we practiced spooling a bobbin, threading the machine and sewing strait lines on a lined paper. I could just see the look on moms and grandmas faces if they saw me then! All sweaty from getting the tread through the pin and so concentrated getting the lines strait. This is probably something I've should have learned when I was 12. But I wasn't interested then, luckily I matured our something and I'm really excited to finally learn how to sew. My teacher turned out to be very funny, she is so sarcastic all of the time and I really enjoy her small tohonestbutwithalittlelove comments.
Today I had my first textile science class. I think it will be really interesting to learn everything about fibre, thread and fabric, to get really technical and hopefully a better educated consumer at the least.
Now it's time to hit the gym for the first time in three weeks! Finally!
The sewing class last night was interesting... I came in to a room with a teacher just taking out into the air saying things like; 'Take you paper and fix the patterns! 1 bodies 4 pieces and 1 skirt with 3! Sign in on the list!' She was just calling out these random (in my ear) things and I just freaked out and started doing what the girl next to me was doing. I'm glad that I'm always way early because I saw the fright in the students eyes that came in after me. Let me point out that I was there 20 minutes before class was supposed to start. When I traced the pattern and had cut out the pieces I calmed down feeling in control again and started to talk to the girl next to me. In the middle of the chaos I had started to think that this might not be a beginners class, because I felt so lost and so many people looked like they knew what they were doing. But to my relief I was not the only beginner. The rest of the lesson we practiced spooling a bobbin, threading the machine and sewing strait lines on a lined paper. I could just see the look on moms and grandmas faces if they saw me then! All sweaty from getting the tread through the pin and so concentrated getting the lines strait. This is probably something I've should have learned when I was 12. But I wasn't interested then, luckily I matured our something and I'm really excited to finally learn how to sew. My teacher turned out to be very funny, she is so sarcastic all of the time and I really enjoy her small tohonestbutwithalittlelove comments.
Today I had my first textile science class. I think it will be really interesting to learn everything about fibre, thread and fabric, to get really technical and hopefully a better educated consumer at the least.
Now it's time to hit the gym for the first time in three weeks! Finally!
onsdag 1 februari 2012
One hour boredom.
Sitting in a cafeteria waiting for my next class to begin. This is something I haven't missed from school... I absolutely LOVE having a break in-between classes if I have time to do a work out, go home and take a nap or study, but having a hour free with a tone of stuff to carry around isn't ideal. So a grande chai latte for me and some ny times reading.
I'll get back to you about the hole moving experience.
I'll get back to you about the hole moving experience.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)