Sunday morning a took the subway all the way up to 86th street. 

 I love the Upper West Side. Nice treelined streets and small shops and restaurants everywhere. 

 Somi from my sewing class had invited me to her church. A very large (5 stories) and modern (everything in white and clean scandinavian styled design) church just recently built. 

 After church we looked through thrift stores. A pretty bird cage that made me think of Sara L. 

 I fell in love with this wooden whatever-it-is. I have no idea what it used to be, but now it is a $750 coffee table for my future summer home. 

 Interesting earrings and cuff links made from old clock parts.

 Gorgeous day, fantastic weather, 65 and sunny. I'm loving spring time New York.  

 Packed with people everywhere is the downside to living in this city.

A cool car I saw on the way home. That pretty much raps up my Sunday. I fit in a workout before church and thought I would be a good student in the afternoon, but by the time I got home I was exhausted. So instead of picking up my school books I watched episodes on Hulu and now I'm going to bed early. I always have tomorrow.  

Saturday night Soffia and I went to the movies. 

 Even though the movie theater looks like a modern building on the outside, they have kept the old details on the inside. 

 The 5 year engagement. I thought it was hilarious sometimes, but why do these romantic comedies always have some sad parts in the middle?

 Soffia was sporting gold jeans and sneakers with studs. 

Ans I ordered a small Coke. It looks like I've used the fish eye function in this picture but nope, it was a HUGE small coke. 

Working on my flats. BY HAND. It's impossible to get smooth lines with a pen. I really miss computers right now, but my teacher is convinced that we need to learn how to do it by hand if we are ever deserted on a island and need to be able to work. 

My cousin Annie is a vegetarian and she recommended some movies about food. Well after seeing Food Inc and The future of food I have decided to try to eat completely vegetarian during weekdays. I would like to eat vegan, but for now I love real cheese way to much. 

Tempeh is something I'd never tried before. I'm a little bit sceptic to eating to much soy and since tempeh has soybeans one of it's main ingredients I kind of didn't want to like it. Unfortunately I love it. Since it also has brown rice and barley in it the consistency is really nice. For this dish I just crumbled it, but it holds together really nice when you fry it. I'm guessing it also can be put on the grill. And with 20g protein per 100g it is a good substitute for meat. 

While I'm praising Trader Joe's products I might as well mention this little guy. This salsa is the perfect mix between spicy and sweet. Works well with this salad and is fantastic with lime tortilla chips. 

Spinach. Tempeh, mushrooms and black beans sautéed with salsa. 

Tonights dinner. Lots of cheese and yogurt on top. 

I love this almond milk from Trader Joe's. Delicious on oatmeal, in my coffee or just as it is. 

This country never stops surprising me. I walked back from school this morning and guess what flew by. Not a bird. Sort of a plane. The Enterprise space shuttle on top of a plane. The farewell tour. Of course the space shuttles have farewell tours in USA. Check it out here. 

Last week before our sushi night we walked around in Chelsea Market. This artist and flea market was fantastic! I found so much nice jewelry, bags, cards, notebook and vintage clothing. I fell in love with a necklace and some cool rings. Maybe next time.

Test tomorrow. Guess I have to start studying soon.... 

Beans

Sunday breakfast at Le Pain Quotidien

Back to sweden

  Igår var det dags att lämna New York efter att ha tillbringat 90 fantastiska dagar där. Det var inte så lätt att lämna sin fru kvar i regnet och kliva in i taxin. Det kändes lite som en sorglig filmscen om jag ska vara ärlig. Nu är det bara att börja räkna ner dagarna.

  Tanken var att jag skulle åka med 19-flyget via Oslo och vara framme kl 10.15 på Arlanda. Nu sitter jag i Munchen och klockan borde väl vara runt 14.00 snart skulle jag tro. Men ärligt talat, jag har ingen koll alls känns det som. Mina klockor står på Eastern time fortfarande, 7.44, och i Munchen är hon snart 13.00. Det senaste dygnet har gett mig nästan en hel timmes sömn sen jag gick upp ungefär vid den här tiden i går morse.

  Men vad i hela friden gör jag i Munchen? Jo, det första jag fick se när jag skulle checka in var en stor skylt: Flight SK809 to Oslo Cancelled. Jaha, tänkte jag och ställde mig i anvisad kö som i alla fall inte var speciellt lång. Tyvärr visade den sig vara betydligt långsammare än man kunde vänta sig av en så kort kö och tre och en halv timme senare hade jag blivit ombokad och förvisad till en ny, men dock mycket snabbare, Luft Hansa-kö.

  Medan jag stod där i kön och hungrade roade jag mig med det enda jag kunde, nämligen att studera folks beteenden och jag visste till slut inte om jag skulle skratta eller gråta. Folk beter sig så lustigt, speciellt i stressade situationer. Jag ska måla upp en liten bild för er. Ni har nog alla sett dom långa slingrande labyrinterna, avgränsade med blå band. I slutet av själva labyrinten stod en skylt som berättade att alla som skulle åka med flight SK809 skulle stå i den kön. Skylten hade också en pil som visade var man skulle stå. Och det säger sig självt att allteftersom kön fylldes på, slingrades den bort från det avgränsade området och slutade liksom i något som mer liknade en vasaloppsstart. Jag själv tyckte inte att det var några som helst tvivel om att klumpen var slutet på kön, men det tyckte visst de flesta andra, för varannan person som hittade kön verkade rätt säkra på att den började någontans i mitten, vid skylten. Och det hade ju blivit ett kul inlägg på bloggen att kriva om amerikaner som inte kan stå i kö men det går ju inte eftersom kön var full av skandinaver med splitter nya converseskor. 

  Men det var inte det enda häpnadsväckande beteendet. För att komma till slutet av kön blev man till slut att ta utevägen eftersom det blev så trångt i väntsalen. Men att gå den vägen visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom det bestod av ett fruktansvärt hinder. En automatisk svängdörr! Dessa dörrar hade stora fina skyltar som vädigt pedagogiskt, både med text och illustrationer beskrev hur dörrarna stannade om man rörde vid dem. Men stressade människor använder inte alltid alla hjärnhalvor och det har ni aldrig sett stressade människor fastna i en svängdörr så har ni missat något. Det var som dolda kameran. Jag vet inte hur många som fastnade och sen inte hade tålamod att vänta de tre sekunder som behövdes för att dörrarna skulle börja gå igen. I ställer tryckte de sig ut lite smidigt med resväskor och vagnar och allt. Det var mycket underhållande. 

  En annan intressant sak när man står i kö och som man ofta råkar ut för är när personen bakom går framåt trots att man själv står till. Det är som att de vill stå på ens hälsenor. Jag förstår det inte. Ser man inte att det är stopp. Ingen framför rör sig, ändå tänker personen i fråga att “nä, nu är det dags att röra lite på sig.”

  När vi hade stått i ungefär en och en halv timme började det hända något. Personalen började tycka att det skapade problem att folk inte kunde komma fram i gångarna ordentligt när de blockerades av stressade skandinaver så de började prata om att öppna nya labyrinter. Helt plötsligt blev hela kön som en flock nervösa gnuer. Med flackande blickar och spetsiga öron stod alla på helspänn och höll utkik efter en lucka någonstans. Det var precis som på ICA när någon öppnar en ny kassa. Tyvärr blev den främre halvan av kön mycket besviken när de insåg att den nya labyrinten inte forkortade deras väntetid utan bara delade kön i två delare till fördel för den bakre halvan som nu fick sin kö halverad framför sig. Vi fick den också halverad men bakom oss. Detta tyckte många var väldigt orättvist. 

  Utöver detta var det en hel del småtjafs och dåliga ursäkter som man fick höra under de där timmarna i kön. “Nej, men alltså jag stod här, men jag var bara på toa och mina kompisar och deras hund var ute innan de kom in och de skulle hålla platsen här till oss och vakta våra väskor som vi hade med oss men som dom hade lämnat innan.” Mycket sånt var det.

  Hursomhelst. Väl vid gaten visade det sig att planet till  Munchen var lite försenat och då valde folk att flocka sig vi ingången precis innan boardingen skulle börja och så var det igång igen. Naturligtvis tog det då ytterligare lite längre tid innan vi lyfte eftersom de som skulle boarde först, till exempel mammor med barnvagnar och gamla tanter i rullstol inte kom fram ordentligt för att de inte kunde tränga sig genom gnuhjorden.

  Man upphör aldrig att förvånas över hur folk beter sig. Men jag är glad att jag hade något att göra medan jag väntade.

  45 minuter till boarding för flight till Arlanda, Stockholm. Bäst att jag går och ställer mig vid utgången.

It's been pouring down all day. I shouldn't complain since we have had gorgeous weather all week. Sara, Carro and Seb went to the airport this afternoon to go back to Sweden. So I'm all by myself here in the city for three weeks. It will be ok, I actually have a lot of school work to do. But I'll still miss my husband, family and friends. Being alone like this really makes me appreciate what I have. 

Today we walked down to Nolita after our work out. Seb and I met up with the girls for lunch at Cafe Habana. 

Food photo is the big thing right now.

Two adorable tourist ladies at the counter. They did not fit in with all the young people around them. Looking so cute with the matching pink outfits. 

Colorful receipt.

 Then we walked home along Hudson River.

With short training stops for some and rest stops for the others.