Ljuset i slutet av tunneln?

Tänk er att ni under trettio års tid har slitit för att uppfostra fem barn med allt vad det innebär. Oroliga nätter, skjutsa till skolan (för de yngre i alla fall), skjutsa till träningar, laga mat, sena nätter på jobbet för att kunna försörja de hungriga tonåringarna och betala för utlandsresor, julklappar, musikinstrument och annat som barnen bara måste ha. Men sen helt plötsligt börjar det vända lite. Barnen blir äldre och börjar försörja sig själva, skaffar utbildning och jobb och en efter en börjar de små fågelungarna lämna boet för att pröva sina egna vingar. Huset, som tidigare varit hem för fem barn börjar tömmas på folk och snart är tre våningar på tok för mycket och kan bytas mot en enda. Oj, vilken grej! Det tar ju bara en timme att städa hela huset tänker man och vad billigt det blir att köpa mat bara till fyra.

  Tro det eller ej men till slut står man inför en situation där man tänker något i stil med att "vänta lite, i höst kommer det ju bara att vara vi två". Det måste ju vara oundvikligt att börja fantisera om vad man ska göra med all tid. Kanske kan man åka på en weekend till Milano? Bara sådär. Varför inte? Och fjärrkontrollen till teven. Den kan man lägga beslag på utan att någon börjar skrika om fotboll och desperate housewives. Oj, vad skönt det ska bli med lite lugn och ro. 

  Då plingar det till på Skype. Det är Sebbe, 28 och gift. "Kan jag bo hos er ett tag?"

Förlåt...

Americans part III

Och så var det dags igen att konstatera att det fins vissa egenskaper som skiljer amerikaner från svenskar. Den här gången tänkte jag analysera ett fenomen som man stöter på i stort sett varje dag här när man är ute och går på gatorna. Det verkar nämligen vara så att folk  gärna lyssnar på musik under tiden de promenerar här. Ingenting annorlunda så långt tänker ni. Det gör ju svenskar också. Jajemän! 

  Det svenskar däremot inte gör är att sjunga med. Och gör dom det så följs det oftast av ett nästan förskräckt ansiktsuttryck när de upptäcker vad de har gjort och att någon upptäckt dem. Här däremot verkar det vara tidsfördriv. Som att det är roligare att vara ute på promenad om man lever sig in lite i musiken. Eller rätt ofta ganska mycket faktiskt. 

  Något som gör det hela än mer underhållande är att detta beteende verkar omfatta de flesta musikstilar. Jag har fått höra allt från rap och hip-hop till rock och blues och till och med lite klassiskt nynnade. Nu går jag runt och lyssnar efter lite opera för att fylla min bingobricka.

  Själv blir jag väldigt inspirerad av det här beteendet och tycker att det är helt underbart. Varför skulle man inte få gå runt och sjunga på gatan? Varför ska sjungandet vara begränsat till en arena där man vet att man antingen är helt ensam, som i duschen eller i bilen, eller när man är ordentligt berusad, som på karaoken? 

  Tyvärr har jag inte bott här tillräckligt länge för att ha vågat prova. Så mycket svensk är jag fortfarande. Men var så säker, det kommer!

I have survived mid term week which means only one thing - SPRING BREAK! The trees are still blooming here in the city even though we had a pretty cold start to this week. I have been procrastinating all my project as much as possible until I was forced to sit and with tears in my eyes figure everything out. How come it's so hard to finish deadlines early? If I would just do it (nike quotes are true) I could relax and not freak out when time is running out. I did it though. Took my textile science test today and turned in my skirt yesterday. The two major tasks that were on my to-do list this week. Now I 'just' have to finish up some pattern cutting and apparel flat sketches before monday when we leave for Door County and grandma Turner. When other college students have spring break they usually head south for some sun and pina coladas. We are doing quite opposite going north to a senior living community with homemade bread (hopefully! Grandma please bake for us!) instead of alcoholic beverages. We are looking forward to some fresh air, taking walks without seeing a human being and to use a real kitchen (a dishwasher, espresso machine and toaster oven does not count as a real kitchen). 

Long live the påse!

I det här landet älskar man påsar! När man går till mataffären här och mannen eller kvinnan i kassan har slagit in ens varor så frågar han eller hon vänligt om man vill ha paper or plastic. Oavsett vad man svarar så får man många av det alternativ man väljer. Minst dubbla påsar ska det vara! 
  Häromdagen var jag på Trader Joe´s. Mycket trevlig mataffär. Jag handlade inte alls mycket. Lite mjölk, bröd, ägg och andra basvaror. I mataffärerna här behöver man inte packa maten själv i påsarna. Det gör personalen. Och de gör det bra. Mina ägg utgjorde grunden i den obligatoriska dubbla plastpåsen. Men efter att ha fyllt på med lite grönsaker ångrade hon sig. Hon såg mycket bekymrad ut och började plocka ut grönsakerna igen. Sen rullade hon in äggen i påsarna och började med en ny dubbelplastpåse för grönsakerna och brödet. Mjölken fick dela dubbelpapperspåse med lite ost. Äggen, som låg tryggt inrullade i en dubbelplastpåse lades nu som avslutning ner i en dubbelplastpåse. All set!
  Hemma igen med mjölk, ost, bröd, lite grönsaker, ägg och åtta påsar!

Americans Part II

  Då var det dags igen! Andra delen i min följetång om märkbara skillnader mellan  svenskar och amerikaner. Ni som känt mig ett tag kommer nog att känna igen en del av mina resonemang (eller mitt gnäll om ni så vill) och några av er har säkerligen tröttnat på dem också. Men jag tänker skriva ändå eftersom ämnet ligger mig så varmt om hjärtat. Temat för det här inlägget är nämligen idrottsmentalitet.
  Igår kväll tog jag en sväng ut till Brooklyn för att träna lite volleyboll. Jag har ju haft ett lite längre uppehåll nu så jag var riktigt sugen. Samtidigt hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Kevin, en kille från Trinidad som håller i beachträningarna på Chelsea Piers, hade bjudit in mig för att träna med hans lag. Jag hade aldrig sett honom spela, är inte så insatt i alla ligor som finns i den här stan och visste inte alls vilken nivå det var på laget. Ändå kunde jag inte låta bli att hoppas på en riktigt bra, svettig träning med tufft motstånd och stora bollskickliga sluggers på andra sidan nätet.
  Första timmen var katastrof. Vi började med lite kontrollövningar, tråkiga som alltid men ack så nyttiga. Det var inte en boll som satt där den skulle. Vi skulle klara hundra bagger och hundra fingerslag i en byta-kö-övning med fyra fasta punkter och ett fast fönster. Det var kaos. Alltsom oftast gick bollen till fel ställe, och de gånger den hamnade rätt var det allt annat än kontrollerat. Ännu värre var det när bollen skulle slås över nätet, diagonalt, på kompisen på andra sidan. Bollkorgen var tom på en minut. Jag hade fått träningstiderna av Kevin. Vi skulle hålla på i tre timmar och efter en halvtimma tänkte jag: "Vilken mardröm. Hur ska jag orka stå ut i två och en halv timma av sånt här?" 
  Och jag vet, de är inga proffs. Och jag säger inte att svenska spelare jag har spelat med alltid har den bästa kontrollen, men det här var under all kritik. Jag började till och med fundera över hur jag skulle säga till Kevin att "tack för att jag fick komma men jag vet inte om det här är något för mig. Du vet inte om det finns bättre lag som söker spelare?" Men efter en timme ungefär hände någonting och det är här jag vill peka på en skillnad i mentalitet hos amerikanerna. Vi skulle nu börja räkna poäng. Det var som om tolv helt nya grabbar klev in på plan. Vilket ös! De slet som djur! Varenda boll var på liv och död. Jag trodde inte det var sant. Vad hände? Tolv hungriga vargar som slet och rev i allt som kom i närheten. Fortfarande inte vackert, verkligen inte något tekniskt briljerande, men det funkade. Det small i backen från alla håll och jag tror inte att jag såg någon enda spelare som inte någon gång låg på marken och sprattlade efter en boll som precis varit utom räckhåll. Det var häftigt och väldigt annorlunda. Den tekniska nivån på volleybollen i elitserien i Sverige är betydligt högre än den jag såg i går ute i Brooklyn, men jag är övertygad om att det laget jag tränade med igår skulle innebära en stor utmaning för många svenska elitserielag. Det ska tilläggas att de hade ett par killar i mitten som bankade boll rätt bra faktiskt. Det var skitkul!
  Som sagt, ni som har känt mig ett tag är trötta på mitt tjat om inställning på plan och inställning till det man gör på träningarna och så vidare men jag tror att det spelar stor roll. De här killarna är uppväxta med att det spelar roll om man vinner eller förlorar. Jag är övertygad om att det hade sett likadant ut i Brooklyn om vi hade slängt in basketboll eller en fotboll, så länge vi sagt att det är match, vi räknar poäng. I Sverige vinner alla jämt och alla är lika bra hela tiden och med den inställningen går mycket av det här förlorat. Det blir väldigt tydligt när man jämför de flesta av de lagkamrater jag har haft i Svenska lag med killarna jag tränade med igår.
  Jag tror inte att inställningen kan göra allt och man vinner inga mästerskap enbart på attityd. Det måste finnas talang, det måste finnas finess och kreativitet, men jag tror att mellan två hyffsat jämnstarka lag är inställningen det som i slutändan avgör. 
  Den attityden jag fick uppleva igår är något som jag har saknat i nästan alla lag jag har spelat i och när jag gick hem från träningen igår (jag ska tillägga att vi drog över tiden och tränade i fyra timmar) inte kunde låta bli att fantisera lite om hur långt vi kunnat nå ett par säsonger med de uppställningar vi haft om vi bara hade kunnat kombinera vårt tekniska kunnande med en känsla av att "vi vägrar att förlora", eller kanske ännu hellre "vi älskar att vinna!" Det är ingenting som man bara kan plocka fram när man behöver det. Det måste börja  på träning och nötas in som en självklar del i ett lag för att få effekt. 

Weekend indulgence.

Happy Waffle day!

In Sweden it's waffle day today. We can't make any waffles here and we're to cheap to go out and buy some, so we made some pancakes for breakfast instead. Almond flour and oats pancakes with strawberries, bananas, yogurt and coconut. 

Saturday morning luxury.

Signs of spring.

Today we walked passed a little shop called outbox. We couldn't resist stepping in and having a look around. I don't know if that was the best idea because we wanted EVERYTHING! They had nuts (obviously), dried fruit, coffee, spices, a little bakery, tea and candy. We will definitely go back here in the nearest future.

A brownie got to follow with us home and was our afternoon snack for the day. I love brownies and haven't had them for so long, this one was perfectly moist and I love them with a lot of walnuts.

Last night, on the 22nd of march, we played beach volleyball in central park wearing only shorts and a t-shirt. Global warming? 

Maybe I got it in me anyway somehow... I got an A on my first sewing project. A bodice in muslin. To bad it did not do much for my confidence, I spent last night seam ripping and re sewing my skirt waistband 3 times.

Taking a walk along the Hudson River Park.

Yesterday was so sunny and nice so we decided to walk down to Battery Park (5.7 km walk for us one way!) for some lunch. We had seen a Shake Shack there a few weeks ago and thought it would be interesting to see what all the fuzz was about. 

 Every time I pass a Shake Shack the line is ridiculous. How can the burgers be so good that people stand in line and wait 30 minutes for a fast food burger? At the Battery Park one there was a line but much shorter than the one up at us. 

We waited about 10-15 minutes in line before we could order. Than another 10-15 minutes to get our food. We got to check out the menu for a very long time and I loved the fact that they had dog snacks on it!

We got our food and walked down to the water to enjoy the sunny 71 degree weather. I'm loving nyc in march right now.

 Ok people, it looks disgusting. Next time I'll probably skip the cheese. Seb thought it was the best fast food fries he'd ever had. Remember that we are comparing to other fast food chains, you can compete with a pub/restaurant burger.

Shake Shack burger. Delicious, you can actually taste the meat form the patty.

A strawberry shake with that. We went all in.

Our view from the park bench. Tourists. Notice the nice health-freak-chlorophyll smoothie water.  

And Statue of Liberty in far distance. 

Our street today. Nobody famous in sight though...

The other day I met up with Emily for some coffee and catching up. We talked about Kony 2012, Margaret Singer and terrorism.  

 We went to this small cute coffee shop called Grumpy.

 Emily waiting for her coffee.

It was so nice and warm outside so I ordered my first ice coffee of the year. I also bought some blueberry and lavender chocolate to bring home and share with Seb. It was fantastic! I really miss eating dark chocolate. 

Frukostfolk

Det bästa med att plugga är att man kan ta sig tid till saker som man annars inte har tid med. När man jobbar heltid, börjar klockan åtta på morgonen och dessutom har lite svårt att gå upp när klockan ringer, så blir det inte så jättemycket tid över till frukost på morgonen. Det är synd, för att frukosten är oftast den godaste måltiden på hela dagen.
  Här, i New York, där vi aldrig behöver stressa iväg någonstans på morgonen kan vi verkligen ta oss tid att njuta av frukosten i lugn och ro, vilket ibland också resulterar i lite lyxigare varianter till den klassiska gröten. Så blev det i helgen och vi vill såklart gärna dela med oss. Håll till godo!

Kanske inte jättesvårt att lista ut vad det blev? Dom här pannkakorna är gjorda på mandelmjöl faktiskt.

Ingen riktig frukost utan Yatzy. Jag kommer inte ihåg hur det gick, vilket brukar betyda att jag förlorade.

Resultatet blev mycket bra! Goda Pannkakor!

Vi grundade med lite sour cream, lassade på lite mango och jordgubbar och toppade med honung och kanel. Så goda att de serverades två dagar i rad.